Glam kontra minimalism

Vi tittar på kakel till ombyggnad av ett stycke gästtoalett. A, 4 år, tycker bestämt att vi ska välja ett lila med glitter alternativt en stor mosaikdelfin. Precis vad jag själv hade valt när jag var 4 år. Tyvärr vuxentråkar vi och köper vitt kakel.

Men det hela får mig att fundera lite: Alla barn verkar vara små skator när det kommer till heminredning, och alltid gå för det glittriga och guldiga. Barn köper inte kakel. Jag betvivlar att det finns många föräldrar som låter sina små knattar inreda badrummet. Det innebär att det finns vuxna som aldrig kommit ur skatstadiet. Vilka är dem? Jag känner ingen. Hur har de blivit sådana, eller snarare, varför gick inte deras kitschålder över? Och är de roligare än vi aldra som köper 12 kvadrat vitt blankt kakel? Eller elt enkelt lite störda?

Trefvlig kristen ungdom

Ända sedan jag såg bröderna Herrey skaka loss i Melodifestivalen 1984 har jag tyckt att mormoner verkar så treeeeeevliga. Myten späddes dessutom på av tv-serien Big Love.

Sedan vi fick vårt tredje barn brukar jag ibland roa mig med att säga till folk som svar när de påpekar att "oj det var många barn på kort tid" - "Ja, vi är mormoner". Oerhört kul att se dem kippa efter andan ett par sekunder innan man avslöjar sanningen.

Nu har vi flera gånger det senaste året, senast igår, fått besök av dörrknackande missionärer från mormonkyrkan. Nu undrar jag - har detta ett samband?

Hur som helst ser de treeevliga ut. Nästa gång kanske jag ska bjuda in dem på en kopp kaffe, hehe.

Och vi tar väl ännu ett litet Herreysklipp på det, tycker ni inte?

Avdelningen saker som stör min vardag

Ikeas äggskalare. Den kan skära. Den kan klyfta. Sägs det. Jag skulle bara vara tacksam om den var byggd så att metallsträngarna kunde ta sig igenom hela ägget, och inte stanna en bit från botten så att det alltid blir kvar några äggviteslamsor när man försökt skära ägg till frukostmackan. Hur i helvete kan man konstruera något så mediokert och sätta det i massproduktion? undrar Arg Konsument.

Trassliga namn

Radiopratare idag på 107,5: Och här kommer nya singeln med Tess Mattisson eller vad hon heter, ja hur det nu uttalas.

Tess Mattisson. Kan det uttalas på mer än ett sätt? Reklamradions programledare upphör aldrig att förvåna mig.

Fluff

Jag har just tvättat håret och fluffat och fönat med borste och massa hårprodukter. Det blev ganska fluffigt och fint. Men inte lika fluffigt som hos min gamla barndomsidol Richard Herrey. Vackert!

GB:s nya: Glassögon

Ända sedan jag såg "Sällskapsresan 1" och Stig Helmer beskrevs av bartendern Carmencita på "Lilla Viking Bar" som "mörkhåret med glassögon och mustasch" har jag velat ha ett par såna där egna glassögon - och titta! Här finns ju ett par till salu på Tradera!

Ojande

Ibland när man sitter och väntar på sina hämtpizzor på en pizzeria, kommer det in folk, ofta i trettioårsåldern av någon anledning som tittar på menyn och utbrister "Oj!". Ett äkta förvånat "oj!" som i oj-vad-det-var-mycket-på-menyn och oj-hur-ska-jag-kunna-välja-av-allt-det-här-myckna.

De flesta pizzerior har i princip samma utbud. Om man går till en pizzeria så vet man ungefär vad man har att välja på, det är knappast så att man drabbas att det enorma utbudet varje gång, särskilt inte om man är i trettioårsåldern och är uppväxt med capricciosa, calzone osv.

Jag förstår inte grejen med detta "oj".